0
0
Den här artikeln publicerades i Hemmets Journal 42/2013./Maria
HALMSTAD
Två maskerade män avrättade hennes man. Själv blev hon skjuten genom huvudet men överlevde mirakulöst. Hajnalka Kozlas liv slogs i spillror. Sökandet efter sanningen får henne att uthärda vardagen i samma kontor där hon miste sin livskamrat och barnens far. Polisen har i princip gett upp hoppet om att lösa fallet.
Dörren till förrådet är stängd. Som för att stänga in sorgen och känslan av förtvivlan. När man tittar in ser man kartongen på hyllan som skymmer ingångshålet för ett av skotten. Hajnalka Kozla har blanka ögon när hon berättar om hur hon såg sin man skjutas ihjäl och kröp ihop på golvet för att vänta på sin egen avrättning. Kulan gick in under vänster öga, genom näsbenet, genom höger öga och ut under höger tinning. Hon överlevde. Han dog.
När Hajnalka berättar om den där måndagen i december för snart nio år sedan är det en fråga som aldrig får något svar – varför? Hajnalka ger inte upp hoppet om att finna sanningen.
Men låt oss börja från början.
Hajnalka, 59, och hennes nu döde man Jene kom båda från före detta Jugoslavien och har ungerskt påbrå och kom till Sverige under 70-talets stora arbetskraftsinvandring. Hajnalka fick plats som barnflicka i Landskrona. Jene jobbade som montör på fabriken SVEDA.
De blev kära, tog arbete på cykeltillverkaren Monark i Varberg och bildade familj. Några år senare tog de över driften av en pizzeria i Halmstad och startade ett företag som sålde restauranginredning, maskiner, mat och ungerska viner till restauranger.
Företaget heter Allied Trading och Hajnalka driver fortfarande företaget ihop med sönerna Rudolf och Csaba.
-För Jene betydde familjen allt. Han älskade människor och bjöd ofta hem folk. Vi lagade mat och umgicks, gick på ungerska och jugoslaviska fester, dansade och hade skoj. Varje år åkte vi ner till före detta Jugoslavien och hälsade på hela släkten. Alla som levde. Han älskade sin familj, säger Hajnalka och rättar till den tjocka flätan som ligger ner över axeln.
Måndagen den 6 december 2004 var en kall dag. De hade fullt upp med leveranser och besök på företaget. När sönerna gått hem för dagen satt Hajnalka och Jene kvar på kontoret för att förbereda morgondagens uppdrag.
-Jag såg två personer stå utanför kontoret, klädda i mörka kläder med svarta rånarluvor och vapen i händerna. De såg nog inte min man först, för han stod vid fönstret, så de riktade sina pistoler mot mig. När de hörde min man prata i telefon sköts han mitt i pannan, säger Hajnalka.
-Jag ställde mig upp först, men kröp sedan under bordet för att ta skydd. Jag hörde hur en av männen gick närmare mig. Skottet hördes i hela huvudet, säger Hajnalka och pekar på ärret vid ögat.
Hon hörde hur de gick ut ur lokalen. Förtvivlad försökte hon hitta en telefon, men såg förstås ingenting. Hon famlade sig fram till dörren och gick ut på gatan och skrek allt hon kunde.
-Jag träffade en man som inte talade svenska och försökte få hjälp. Än i dag vet jag inte vem det var. Efter en stund kom ett par som var här intill och hjälpte mig. De ringde efter ambulans och lade mig på en filt. Då tuppade jag av, säger Hajnalka.
Paret hade sett hur gärningsmännen lämnade platsen.
När polisen sökte igenom lokalen upptäcktes att gärningsmännen tagit med sig en pengakassett med ungefär 30.000 kronor. Gärningen rubricerades som rånmord. Den dagen blev inte bara slutet på ett liv fyllt av kärlek och glädje. Det blev början på sökandet efter sanningen.
Polisen grep aldrig någon för rånmordet och försök på mord på Hajnalka. Ingen har ställs till svars, vilket är relativt ovanligt med tanke på statistiken över olösta mord med vittnesuppgifter. De flesta sådana mord klaras upp. Men inte mordet på Jene.
-Efter mordet var jag livrädd för att de skulle komma tillbaka och göra färdigt jobbet på mig. Polisen gav mig ett larm. Jag är inte längre rädd för egen del, men för mina söner. De är vuxna män i dag, men lever inte sina liv.
Hajnalka och hennes familj känner sig iakttagna. Det är små tecken; inbrott i bilar, förstörelse på egendom, avbrutna grenar på tomtens träd och ett besök av en beväpnad man som försvann när en kund kom och störde. Inte heller dessa incidenter verkar ha hjälpt polisen med utredningen att finna de skyldiga.
Hajnalka är ett brottsoffer. Hon har också felaktigt pekat ut en man som inte var skyldig. Hon har sagt att det först var två personer, sedan fem. Men hon har en teori om vilka som genomförde brottet. Den teorin har hon fått fram ihop med sina söner genom att höra sig för, personer som berättat och vad som är logiskt. Hon har också kunnat identifiera personerna.
En av sönerna har träffat en av personerna som de tror ligger bakom mordet och han kom fram och gav sonen en kram och bad om ursäkt. När sonen frågade varför han bad om ursäkt svarade han ”det vet du”. Tillfällighet, missförstånd eller bara något annat? Hajnalka tror att hon vet. I en plastficka ligger några papper som kan innehålla en av gärningsmännens dna. Hon har också sparat hennes och hennes mans kläder som de bar vid skottlossningen.
-Jag vet att det var fem personer. Jag vet deras namn, var de bor och gärningsmännen vet troligtvis att jag vet. Jag har själv kontaktat två av dem och bett att de kommer hit och pratar med oss. Jag behöver bara veta varför de sköt min man, säger Hajnalka.
Livet ser i dag annorlunda ut för Hajnalka och hennes två vuxna söner. De jobbar på och åren går, men glädjen är lika ihålig som hålet efter ett av skotten på kontoret. Fallet togs upp i TV-programmet Efterlyst två gånger men polisen har ännu inte några spår.
Häromåret skrev Hajnalka ett brev till mördarna som publicerades i den lokala tidningen.
-Jag ville berätta för mördarna vad jag känner, vad de gjort mig och mina barn. Jag hoppas att de kände sig träffade. Jag bad de att erkänna sina brott.
Om inte det var nog har även Hajnalka utlyst en belöning på 100.000 kronor till den som hjälper till att lösa mordet och hitta gärningsmännen.
-Belöningen finns kvar, men jag tror inte att någon vågar skvallra längre. Istället får jag försöka finna ett sätt att gå vidare, säger hon.
Lars Hamrén, chef vid Hallandspolisen, säger att utredningen fortfarande är öppen, men att de kört fast.
-Vi har i princip ingenting att gå på. De vittnen vi hade har vi hört. Hajnalka är givetvis uppbragd. Vi har fått lite olika uppgifter under utredningens gång från henne, men vi måste göra en professionell bedömning, säger Lars Hamrén.
Har ni hört de personer som Hajnalka pekar ut?
-Jag vill inte gå in i detalj på vilka personer som vi har hört av utredningstekniska skäl. Fallet är knepigt och vi vill förstås lösa det här. Vi tror däremot inte att gärningsmännen finns i deras närhet. Det är något annat.
Kommer fallet att lösas?
-Jag måste erkänna att det ser mörkt ut. Jag förstår att det är jättejobbigt för henne, säger Lars Hamrén.
Polisens uppgivenhet tynger Hajnalka än mer.
-Sorgen är kanske inte lika stark som innan, men saknaden är lika stor. Jag kan inte lämna detta förrän det är uppklarat. Men jag har hoppet kvar, säger hon.
