Sara blev bästis med Astrid Lindgren

BORÅS
Som 12-årig flicka skrev Sara Schwardt ett kritiskt brev till Astrid Lindgren där hon tog upp det som var bra, men mest dåligt med Pippi, Emil och Karlsson på taket.
Det blev början på en 30 år lång vänskap. Deras högst privata brev finns nu att läsa i den nyutgivna boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara Schwardt beskriver sin barndom i Ulricehamn som lite otrygg och stökig. Hon kände sig annorlunda, behärskade inte konsten att leka, utan höll sig till sig själv och skapade en fantasivärld.
I den världen var hon Fideli, flickan vid den vita grinden som bodde i häradshövdingens hus i Gunnel Lindes bok ”Den vita stenen”. När sedan boken skulle bli tv-serie kände Sara att det bara måste vara hon som får rollen som Fideli. Det var 1971 och Sara var 12 år.
-Jag skrev till Astrid Lindgren och bad om hjälp. Jag hittade hennes adress i tidningen Kamratposten och jag älskade hennes böcker. Varför jag skrev till henne om Fideli vet jag inte, men jag trodde hon kunde hjälpa mig, berättar Sara Schwardt vid ett uppdukat smörgåsbord i lägenheten i Borås.
Utanför duggar regnet från en gråmulen himmel och Sara har fått berätta sin historia om vänskapen med Astrid Lindgren gång på gång. En historia som hon hållit privat tills nu.
När Astrid Lindgren dog 2002 flyttades över 75.000 brev och dokument till Kungliga biblioteket i Stockholm.
Många barn skrev till sin favoritförfattare och Astrid Lindgren svarade så gott som alltid. Men det blev oftast bara ett svar. Med Sara blev det en vänskap. Över 80 brev växlades mellan dem under alla åren.
De handlade om små och stora saker i livet: kärlek, tro och svek, livsöden som Astrid engagerat sig i och tankar om de böcker hon skrev på. Bland annat skriver Astrid att hon hade svårt att hitta ett bra slut i historien om Bröderna Lejonhjärta.
-Jag kontaktades av Astrids dotter Karin Nyman efter att Astrid dött. De ville se breven. Så jag donerade breven, men behöll kopior, säger Sara.
När hon läste om breven som vuxen grät hon.
-Jag kände mig skamsen för att jag skrivit så egoistiskt om mina bekymmer. Hon skrev om sina sorger, men jag kommenterade inte ens dem. Ändå var det hennes sorger som betydde mest för mig, berättar Sara.
Varför Astrid Lindgren fastnat för just Saras brev vet inte riktigt Sara, men hon säger att Astrid Lindgren hade ett genuint människointresse och att hon värnade om lite udda och vilsna barn, så som Sara var.
-I dag kan jag skratta åt mitt första brev. Att jag vågade! Men då var det djupaste allvar. Och hon tog min kritik seriöst. Jag var 12 år, oförskämd, stod upp för vad jag tyckte och hon svarade. Sedan tog jag tillbaka all kritik i nästa brev, säger Sara och skrattar förläget.
Och så var det det där första brevet. I boken skriver Sara att hon rev sönder och spolade ner Astrids första brev på toaletten. Astrid hade undrat om det bara var filmer där just Sara spelade huvudrollen som var bra. Det gjorde ont. Så ont att brevet inte finns kvar mer än i Saras minne.
Som vuxen funderade hon varför Astrid Lindgren tagit sig tid till att skriva alla brev, orkat bry sig och tagit Sara på sådant allvar.
-Hennes omtanke om mig var äkta. Hon var som en mormor. Eller kanske var det Gud som skickat mig en ängel när jag bäst behövde en, säger Sara och tänker på mobbningen i skolan, den stökiga tillvaron i hemmet och hennes behov av bekräftelse.
För läsaren känns det naturligt att Astrid Lindgren kände sådan ömhet för Sara. Man kan inte annat än undra vad som hänt om inte Astrid Lindgren funnits där som ”en klok gumma” och som aldrig tröttnade på snatterierna, lögnerna, sveken och problemen i skolan.
Astrid avslutar breven väldigt kärleksfullt med ”glöm inte bort mig – jag tänker på dig ofta” och ”din tillgivna gamla vän”, ”de allra käraste hälsningarna”, ”Sara, mi Sara, var rädd om dig och far vänliga fram där du går. Och skriv till mig igen”, ”Hej min duva”.
En enda gång pratade dem i telefon. Som vuxen skickade Sara blommor för att tacka för alla brev. Astrid Lindgren ringde upp och tackade för blommorna. Men de träffades aldrig, och för Sara har det uteblivna fysiska mötet inte så stor betydelse.
-Vi var vänner i breven. Jag inbillade mig aldrig att vi hade en nära vänskap i livet. Vi skrev till varandra i 30 år, men ibland kunde det gå lång tid mellan breven, säger Sara. Kunde jag skriva ett brev i dag hade jag inte varit så egocentrisk utan mer omtänksam mot henne.
Sara betonar att Astrid Lindgren själv var en sådan människokännare. Att hon framför allt förstod sig på hur barn kände sig. Att beskrivningarna i böckerna gjorde att man kände att hon förstod allt. Kanske var det därför som många barn hade sådant förtroende för Astrid.
-Om alla föräldrar tar sitt barn, sitter tätt ihop och tänder ett ljus och läser Astrids böcker, då tror jag att det blir en bättre värld. Det tror jag verkligen, säger Sara övertygande.
Sara önskar att Astrid Lindgren påverkat henne mer i rollen som mamma. Hon hade helst velat vara mer lik Astrids mammor, kanske som Emils mamma eller Bullerbymammorna.
Gemensamt hade de i alla fall rättframheten, ärligheten, men också fascinationen av naturen.
-Ibland upplever jag naturen så starkt att jag blir helt tagen. Det kan vara solen som skiner på ett snötäcke. Då tänker jag ofta på Astrid; det hade hon förstått, säger Sara.
Skrivandet är ett intresse som även Sara delar. Hon har skrivit flera noveller och texter. En av texterna fick Astrid läsa, men hon tyckte att den var väldigt sorglig och svart. Sara har också gjort personaltidningen för Borås sjukhus, där hon jobbade som städerska. Och kanske hittar hon fler sätt att fortsätta skriva på. Nu när boken ligger där klar är hon ganska nöjd över resultatet.
-En sak är säker. Boken är inte lik någon annan bok. Det är en väldigt ärlig, säger Sara.

 

FAKTARUTA:
Namn: Sara Schwardt
Ålder: 54
Familj: barnen Josef, 17, Maud, 22, Isabel, 23
Bor: Borås
Aktuell: publicerat bok med sina brev till Astrid Lindgren ”Dina brev lägger jag under madrassen”, förlaget Salikon (Saltkråkan)
Favoritbok av Astrid Lindgrens böcker: Sunnanäng

 

Utdrag ur boken:

”Du tror – kanske – att jag skriver på det här sättet till en massa barn och ungdopmar och att jag skriver till dig av t v å n g, men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver i nån sån här brevväxling, alla andra får ett brev och sen punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för att det finns nånting hos dig som jag tycker om, du har en känslighet i dig som jag tror kanske har blivit tillknölad då och då men du har behållit den. Det är typiskt för dig att du erbjuder mig att få slippa tvånget att skriva till dig, det visar en omtanke som inte många av dina jämnåriga skulle komma på.”

Artikeln publicerades i tidningen Allas 10 januari 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

media- och informationsbyrå i Halmstad