Category Archives: Frilansskribent

Motorbranschen: reportage om Klasén bil

klasén-jpg_Sida_1klasén-jpg_Sida_2

 

Fastighetstidningen: Kajsa Rautenberg

Bara 22 år gammal ärvde Kajsa Rautenberg sin pappas livsverk Slottsmöllans fastighets AB i Halmstad. Energi och ambition hade hon redan, ledarskap lärde hon sig på en militär utbildning.
-Slottsmöllan blev min räddning i sorgen, säger Kajsa Rautenberg och tittar ut över sitt imperium av fastigheter.

Slottsmöllans fastighets AB är unikt och en del av svensk industrihistoria. Fastigheterna har ”särskilt bevarandeintresse” och är därmed belagda med vissa restriktioner.

1823 skapade Kajsas förfäder ett färgeri. Därefter tillkom ett tegelbruk och en textilindustri (som senare blev nuvarande Albany International). 1989 bildades Slottsmöllans fastigheter AB och 1990 flyttade första hyresgästen in. I dag består imperiet av 50.000 kvadratmeter fastighetslokaler i en anrik kulturmiljö. Kajsa är 7:e generationen som bedriver affärsverksamhet på Slottsmöllan.

Till fastigheterna hör ett eget kraftverk i ån Nissan, vars vatten i dag är så klart och rent att laxbeståndet ökat. Det är inte ovanligt att på rätt tid på året se laxen vandra uppför kraftverkets två laxtrappor.

Det är lite mer än ett år sedan som Kajsas pappa, ”superentreprenören” Sven Rautenberg fick en hjärtattack när han läste av elmätaren på långfredagen och avled bara 60 år gammal.

-Pappas död kom så plötsligt. Han var så aktiv, motionerade och tävlade i ridning. Jag hade jobbat ett och ett halvt år på Slottsmöllan när han dog, berättar Kajsa.

-Men pappa lever vidare här. Man måste tänka på att alla har en fight i livet. Det är inte bara jag som förlorat min pappa så tidigt. Alla har sin historia. De skapar en styrka också. Utmaningen är hur man hanterar framtiden. Det gäller att ta tillvara på nära och kära varje stund.

Såren efter pappas bortgång är långt ifrån läkta. Det är svårt att prata om vad som hände den dagen för lite mer än ett år sedan. Men Kajsa blinkar bort tanken och tittar över de tegelröda husen. Några skolungdomar från Wallbergsskolan, som är inhysta i några av lokalerna, har rast och står och hänger och snackar, tittar i mobiler och suckar över värmen.

När Kajsa jobbade ihop med sin pappa på Slottsmöllan ansvarade hon för marknadsföring och hemsidan, men fick också lära sig en del om ritningar och hyra ut lokaler.

-Jag har väl alltid trott att jag skulle jobba här, men kanske inte som vd. Jag drömde om att ha en blomsteraffär här på Slottsmöllan, men nu blev det inte så, säger hon.

-Jag har vuxit upp här. Jag kan byggnaderna utan och innan. Slottsmöllan blev min räddning i sorgen. Det kändes helt naturligt att gå in som pappas efterträdare. Han blev min inspiration och jag kommer att fortsätta förvalta bolaget i hans anda, men på mitt sätt, säger Kajsa.

Kajsa är sambo med en militär och det blev därför en naturlig tanke att gå grundläggande militär utbildning i tre månader. Hennes nära medarbetare, projektledare Christer Jakobsson säger att Kajsa förändrades mycket under utbildningen.

-Hon blev faktiskt vald till bästa soldat i plutonen, avslöjar han och berättar hur Kajsa imponerar genom att ta stort ansvar och ledningsfrågor på allvar. Att enkelt stiga upp inför mängder med människor och tydligt få fram vad hon vill.

Kajsa skrattar lite förläget.

-Militär grundutbildning var det roligaste jag gjort och jag är glad att jag vågade ta steget. Jag lärde mig framför allt ledarskap. Att det går att flytta sina gränser. Att bita ihop när det är jobbigt. Att man kan mer än man tror, säger hon.

Slottsmöllans fastigheter AB har genomgått en stor förändring på bara ett par år. Från att vara nedgågna industrilokaler påbörjade Sven Rautenberg en varsam renovering och byggde om fastigheterna till företagshotell. I dag jobbar cirka 120 företag från lokalerna, allt från enmansföretag till Swebanks callcenter som sysselsätter 150 personer.

-Jag är så oerhört stolt över det pappa skapade. Nu är nästan alla lokaler i ordninggjorda och jag ska förvalta de med omsorg. Det är viktigt att fastighetsgästerna inte känner att det blir någon större förändring.

Kajsa får hjälp på kontoret av Christer Jakobsson och Kajsas faster Anna Rautenberg. Lillasyster Moa, 20, sitter med i styrelsen för att få insyn i företaget och få lättare att komma in när hon vill. Med det nära teamet runt omkring sig driver Kajsa företaget i fast grepp.

Uppbyggnadsfasen är avklarad. Nu är företaget inne i en ren förvaltningsfas. Med utrymme för viss förbättring.

-Det är ett omväxlande jobb med allt från marknadsföring, plocka skräp, hyra ut lokaler, ta hand om kraftstationen och vattenfrågor.

-Det jag vill fokusera på är estetiken och miljöfrågor. Det estetiska som går att förbättra med snyggare stenplattor och förbättrade detaljer. Vi har ett par trädgårdsmästare anställda som tar hand om våra parkområden. Det är något vi prioriterar. Vi är rätt hårda på att bevara ”industrilooken” och företag får inte sätta upp vilka skyltar de vill. Vi har ett koncept med egna skyltar som de får använda. Lika för alla.

Miljöfrågor inkluderar både fiskevård och kraftstationen. Slottsmöllan äger vattenrätten i Nissan ända in till Halmstad och Kajsa betonar hur viktigt det är att fortsätta jobba för att vattnet ska bli ännu bättre, ännu renare, och ännu mer syrerikt.

Kraftstationen byggdes 1939 och levererar 6-7 kWh miljövänlig el per år till Slottsmöllan. Det som blir över går till det lokala kommunala energibolaget HEM.

-Vi försöker tänka miljö på alla områden, även genom att återvända så mycket material som möjligt. Vi har ett stort lager med saker som kanske kan användas i framtiden. Om en dörr ska bytas målar vi hellre om en gammal från lagret än köper nu. Det är också ett sätt att ta hand om miljön, men inte alltid det billigaste alternativet.

-Pappa brukade säga att vi skapat den här miljön tillsammans. Att man ska ha rötterna i historien och siktet i framtiden för att skapa framtid. Jag tror hyresgästerna känner vårt engagemang. Vi har bara inflyttning, inga företag flyttar härifrån. Vi försöker ändra på lokalerna efter företagens behov. Behöver de större fixar vi det, behöver de mindre, ordnar vi det. Det är viktigt att behandla alla hyresgäster likadant. Oavsett hur stora eller små företagen är.

Utmed Nissan finns en fastighet med två våningar som står tom. Annars är 94 procent av fastighetsytan uthyrd. Det är ren råyta och har använts av en del reklamfotografer som upptäckt det charmiga med historiens frysta ögonblick, dammet som virvlar runt i solstrålarna och textilindustrins gamla markeringar mellan takbalkarna där ull-lagret förvarades. De lokalerna sparas åt någon speciell.

-Vi tar inte in alla som vill. De måste passa in. Det är viktigt att företagen inte konkurrerar med varandra. Vi ska försöka få alla hyresgästerna att lära känna varandra bättre så att de kan anlita varandra istället för företag utifrån. Det ska kännas som en stor familj.

Viktigt har också varit att inte bara skapa ett företagshotell utan att Slottsmöllan bibehåller sin status som en mötesplats.

-Vi vill att området ska vara öppet för allmänheten. Vi har inte bara vanliga företag här utan judoklubben, Friskis & Svettis, en skateboardpark, Arosfortet och Laserdome och Gocartbana. På så vis fostrar vi nästa generation. En tonåring som kör gocart på Slottsmöllan kanske väljer att driva sitt företag härifrån om några år, säger Kajsa.

Nya hyresgäster bjuds in för att ta del av arbetet med att anpassa lokalerna efter deras önskemål. Något som minskar klagomålen i efterhand.

Även om Slottsmöllan på sätt och vis kan ses som ett eget samhälle i staden med egen elförsörjning är företaget också berört av kommunens monopol när det gäller exempelvis fjärrvärme. Och det är inte alltid positivt.

-Vi betalar 50 öre per kwh plus moms i fjärrrväme medan privatpersoner har momsen inkluderad. Samtidigt har vi många hyresgäster som är ideella föreningar och som inte är momspliktiga, vilket gör att momsen blir en ren kostnad för oss. Det känns inte riktigt okej.

Det låter som om den här frågan inte är slutdiskuterad. Den som för snabbt bildar sig en uppfattning om Kajsa genom att bara ta hänsyn till hennes vackra yttre får vänta sig mothugg. Fastighetsvärlden har fått en stark kvinna att ta hänsyn till.

Och att vara kvinna i fastighetsbranschen med flest manliga vd:ar är en utmaning.

-Det är lätt att sticka ut i mängden. Men roligt också. Jag ser bara fördelar. Jag försöker vara tydlig när jag pratar. Jag vet vad jag vill, säger hon och fortsätter i samma andetag.

-Jobbet är väldigt roligt. Jag känner glädje varje dag när jag går hit. Fast ibland tänker jag – tänk om pappa levt, vilken bra kombination vi hade blivit, vilket team!

Kajsa hann inte med den utbildning hon hade tänkt innan hon fick gå in som vd. Hon läste lite juridik, men planerar att skräddarsy en utbildning som hon känner att hon behöver för att driva företaget så bra som möjligt.

-Svårigheter skapar också ett driv som gör att man tar sig igenom saker. Jag försöker ta lärdom av pappa som tänkte utanför boxen. Att skapa något och tro på det. Jag tror faktiskt att pappa hade varit stolt över mig i dag, säger hon.

Tio snabba frågor:
Vackraste huset? För mig är det sommarhuset i Östergötland, nära Eksjö. Men det är inte huset i sig. Det är miljön som skapar det vackra i enkelheten.
Min bästa egenskap? Positiv och driftig.
Min sämsta egenskap? Inte tillräckligt stresstålig.
Dold talang? Skapar vackra blomsterarrangemang och duktig på att texta
Senaste läst bok? Många påbörjade.
Favoritpryl? Pappas ärvda slalomskidor.
Plats jag gärna återvänder till? Sommarhuset i Östergötland.
Person jag beundrar? Min pappa, men jag har också flera andra förebilder här på Slottsmöllan.
Finaste hästen? Min C-ponny Take That

Faktaruta Kajsa:
Namn: Kajsa Rautenberg
Ålder: 23 år
Verksam: vd för Slottsmöllans fastighets ab
Född: i ett av privathusen på Slottsmöllan i Halmstad
Bor: på Slottsmöllan
Familj: sambo specialistofficer Mikael Eriksson, lillasyster Moa, 20, mamma Pia och faster Anna
Intressen: Ridning, elittränat i många år och har vallacken ”Lordanos”.

Faktaruta Slottsmöllan:
Slottsmöllans fastighets AB
50.000 kvm fastighetslokaler
Omsätter drygt 35 miljoner kronor
Inhyser cirka 120 företag
Äger även marken runt omkring, Laxön (en ö mitt i Nissan), jordbruksmarker, vattenrätten ända ner till stan och kraftstationen.

På några minuter slogs livet i spillror

En decemberdag för nio år sedan förändrades Hajnalka Kozlas liv totalt. Hennes man blev beskjuten och dödad av två rånare i parets ge,ensamma butik i Halmstad. I Hemmets Journal nr 42 publicerades den här artikeln om mordet.

 

HALMSTAD
Två maskerade män avrättade hennes man. Själv blev hon skjuten genom huvudet men överlevde mirakulöst. Hajnalka Kozlas liv slogs i spillror. Sökandet efter sanningen får henne att uthärda vardagen i samma kontor där hon miste sin livskamrat och barnens far. Polisen har i princip gett upp hoppet om att lösa fallet.

Dörren till förrådet är stängd. Som för att stänga in sorgen och känslan av förtvivlan. När man tittar in ser man kartongen på hyllan som skymmer ingångshålet för ett av skotten. Hajnalka Kozla har blanka ögon när hon berättar om hur hon såg sin man skjutas ihjäl och kröp ihop på golvet för att vänta på sin egen avrättning. Kulan gick in under vänster öga, genom näsbenet, genom höger öga och ut under höger tinning. Hon överlevde. Han dog.
När Hajnalka berättar om den där måndagen i december för snart nio år sedan är det en fråga som aldrig får något svar – varför? Hajnalka ger inte upp hoppet om att finna sanningen.
Men låt oss börja från början.
Hajnalka, 59, och hennes nu döde man Jene kom båda från före detta Jugoslavien och har ungerskt påbrå och kom till Sverige under 70-talets stora arbetskraftsinvandring. Hajnalka fick plats som barnflicka i Landskrona. Jene jobbade som montör på fabriken SVEDA.
De blev kära, tog arbete på cykeltillverkaren Monark i Varberg och bildade familj. Några år senare tog de över driften av en pizzeria i Halmstad och startade ett företag som sålde restauranginredning, maskiner, mat och ungerska viner till restauranger.
Företaget heter Allied Trading och Hajnalka driver fortfarande företaget ihop med sönerna Rudolf och Csaba.
-För Jene betydde familjen allt. Han älskade människor och bjöd ofta hem folk. Vi lagade mat och umgicks, gick på ungerska och jugoslaviska fester, dansade och hade skoj. Varje år åkte vi ner till före detta Jugoslavien och hälsade på hela släkten. Alla som levde. Han älskade sin familj, säger Hajnalka och rättar till den tjocka flätan som ligger ner över axeln.
Måndagen den 6 december 2004 var en kall dag. De hade fullt upp med leveranser och besök på företaget. När sönerna gått hem för dagen satt Hajnalka och Jene kvar på kontoret för att förbereda morgondagens uppdrag.
-Jag såg två personer stå utanför kontoret, klädda i mörka kläder med svarta rånarluvor och vapen i händerna. De såg nog inte min man först, för han stod vid fönstret, så de riktade sina pistoler mot mig. När de hörde min man prata i telefon sköts han mitt i pannan, säger Hajnalka.
-Jag ställde mig upp först, men kröp sedan under bordet för att ta skydd. Jag hörde hur en av männen gick närmare mig. Skottet hördes i hela huvudet, säger Hajnalka och pekar på ärret vid ögat.
Hon hörde hur de gick ut ur lokalen. Förtvivlad försökte hon hitta en telefon, men såg förstås ingenting. Hon famlade sig fram till dörren och gick ut på gatan och skrek allt hon kunde.
-Jag träffade en man som inte talade svenska och försökte få hjälp. Än i dag vet jag inte vem det var. Efter en stund kom ett par som var här intill och hjälpte mig. De ringde efter ambulans och lade mig på en filt. Då tuppade jag av, säger Hajnalka.
Paret hade sett hur gärningsmännen lämnade platsen.
När polisen sökte igenom lokalen upptäcktes att gärningsmännen tagit med sig en pengakassett med ungefär 30.000 kronor. Gärningen rubricerades som rånmord. Den dagen blev inte bara slutet på ett liv fyllt av kärlek och glädje. Det blev början på sökandet efter sanningen.
Polisen grep aldrig någon för rånmordet och försök på mord på Hajnalka. Ingen har ställs till svars, vilket är relativt ovanligt med tanke på statistiken över olösta mord med vittnesuppgifter. De flesta sådana mord klaras upp. Men inte mordet på Jene.
-Efter mordet var jag livrädd för att de skulle komma tillbaka och göra färdigt jobbet på mig. Polisen gav mig ett larm. Jag är inte längre rädd för egen del, men för mina söner. De är vuxna män i dag, men lever inte sina liv.
Hajnalka och hennes familj känner sig iakttagna. Det är små tecken; inbrott i bilar, förstörelse på egendom, avbrutna grenar på tomtens träd och ett besök av en beväpnad man som försvann när en kund kom och störde. Inte heller dessa incidenter verkar ha hjälpt polisen med utredningen att finna de skyldiga.
Hajnalka är ett brottsoffer. Hon har också felaktigt pekat ut en man som inte var skyldig. Hon har sagt att det först var två personer, sedan fem. Men hon har en teori om vilka som genomförde brottet. Den teorin har hon fått fram ihop med sina söner genom att höra sig för, personer som berättat och vad som är logiskt. Hon har också kunnat identifiera personerna.
En av sönerna har träffat en av personerna som de tror ligger bakom mordet och han kom fram och gav sonen en kram och bad om ursäkt. När sonen frågade varför han bad om ursäkt svarade han ”det vet du”. Tillfällighet, missförstånd eller bara något annat? Hajnalka tror att hon vet. I en plastficka ligger några papper som kan innehålla en av gärningsmännens dna. Hon har också sparat hennes och hennes mans kläder som de bar vid skottlossningen.
-Jag vet att det var fem personer. Jag vet deras namn, var de bor och gärningsmännen vet troligtvis att jag vet. Jag har själv kontaktat två av dem och bett att de kommer hit och pratar med oss. Jag behöver bara veta varför de sköt min man, säger Hajnalka.
Livet ser i dag annorlunda ut för Hajnalka och hennes två vuxna söner. De jobbar på och åren går, men glädjen är lika ihålig som hålet efter ett av skotten på kontoret. Fallet togs upp i TV-programmet Efterlyst två gånger men polisen har ännu inte några spår.
Häromåret skrev Hajnalka ett brev till mördarna som publicerades i den lokala tidningen.
-Jag ville berätta för mördarna vad jag känner, vad de gjort mig och mina barn. Jag hoppas att de kände sig träffade. Jag bad de att erkänna sina brott.
Om inte det var nog har även Hajnalka utlyst en belöning på 100.000 kronor till den som hjälper till att lösa mordet och hitta gärningsmännen.
-Belöningen finns kvar, men jag tror inte att någon vågar skvallra längre. Istället får jag försöka finna ett sätt att gå vidare, säger hon.
Lars Hamrén, chef vid Hallandspolisen, säger att utredningen fortfarande är öppen, men att de kört fast.
-Vi har i princip ingenting att gå på. De vittnen vi hade har vi hört. Hajnalka är givetvis uppbragd. Vi har fått lite olika uppgifter under utredningens gång från henne, men vi måste göra en professionell bedömning, säger Lars Hamrén.
Har ni hört de personer som Hajnalka pekar ut?
-Jag vill inte gå in i detalj på vilka personer som vi har hört av utredningstekniska skäl. Fallet är knepigt och vi vill förstås lösa det här. Vi tror däremot inte att gärningsmännen finns i deras närhet. Det är något annat.
Kommer fallet att lösas?
-Jag måste erkänna att det ser mörkt ut. Jag förstår att det är jättejobbigt för henne, säger Lars Hamrén.
Polisens uppgivenhet tynger Hajnalka än mer.
-Sorgen är kanske inte lika stark som innan, men saknaden är lika stor. Jag kan inte lämna detta förrän det är uppklarat. Men jag har hoppet kvar, säger hon.

Ouppklarat mord i Halmstad

Den här artikeln publicerades i Hemmets Journal 42/2013./Maria

 

HALMSTAD
Två maskerade män avrättade hennes man. Själv blev hon skjuten genom huvudet men överlevde mirakulöst. Hajnalka Kozlas liv slogs i spillror. Sökandet efter sanningen får henne att uthärda vardagen i samma kontor där hon miste sin livskamrat och barnens far. Polisen har i princip gett upp hoppet om att lösa fallet.

Dörren till förrådet är stängd. Som för att stänga in sorgen och känslan av förtvivlan. När man tittar in ser man kartongen på hyllan som skymmer ingångshålet för ett av skotten. Hajnalka Kozla har blanka ögon när hon berättar om hur hon såg sin man skjutas ihjäl och kröp ihop på golvet för att vänta på sin egen avrättning. Kulan gick in under vänster öga, genom näsbenet, genom höger öga och ut under höger tinning. Hon överlevde. Han dog.
När Hajnalka berättar om den där måndagen i december för snart nio år sedan är det en fråga som aldrig får något svar – varför? Hajnalka ger inte upp hoppet om att finna sanningen.
Men låt oss börja från början.
Hajnalka, 59, och hennes nu döde man Jene kom båda från före detta Jugoslavien och har ungerskt påbrå och kom till Sverige under 70-talets stora arbetskraftsinvandring. Hajnalka fick plats som barnflicka i Landskrona. Jene jobbade som montör på fabriken SVEDA.
De blev kära, tog arbete på cykeltillverkaren Monark i Varberg och bildade familj. Några år senare tog de över driften av en pizzeria i Halmstad och startade ett företag som sålde restauranginredning, maskiner, mat och ungerska viner till restauranger.
Företaget heter Allied Trading och Hajnalka driver fortfarande företaget ihop med sönerna Rudolf och Csaba.
-För Jene betydde familjen allt. Han älskade människor och bjöd ofta hem folk. Vi lagade mat och umgicks, gick på ungerska och jugoslaviska fester, dansade och hade skoj. Varje år åkte vi ner till före detta Jugoslavien och hälsade på hela släkten. Alla som levde. Han älskade sin familj, säger Hajnalka och rättar till den tjocka flätan som ligger ner över axeln.
Måndagen den 6 december 2004 var en kall dag. De hade fullt upp med leveranser och besök på företaget. När sönerna gått hem för dagen satt Hajnalka och Jene kvar på kontoret för att förbereda morgondagens uppdrag.
-Jag såg två personer stå utanför kontoret, klädda i mörka kläder med svarta rånarluvor och vapen i händerna. De såg nog inte min man först, för han stod vid fönstret, så de riktade sina pistoler mot mig. När de hörde min man prata i telefon sköts han mitt i pannan, säger Hajnalka.
-Jag ställde mig upp först, men kröp sedan under bordet för att ta skydd. Jag hörde hur en av männen gick närmare mig. Skottet hördes i hela huvudet, säger Hajnalka och pekar på ärret vid ögat.
Hon hörde hur de gick ut ur lokalen. Förtvivlad försökte hon hitta en telefon, men såg förstås ingenting. Hon famlade sig fram till dörren och gick ut på gatan och skrek allt hon kunde.
-Jag träffade en man som inte talade svenska och försökte få hjälp. Än i dag vet jag inte vem det var. Efter en stund kom ett par som var här intill och hjälpte mig. De ringde efter ambulans och lade mig på en filt. Då tuppade jag av, säger Hajnalka.
Paret hade sett hur gärningsmännen lämnade platsen.
När polisen sökte igenom lokalen upptäcktes att gärningsmännen tagit med sig en pengakassett med ungefär 30.000 kronor. Gärningen rubricerades som rånmord. Den dagen blev inte bara slutet på ett liv fyllt av kärlek och glädje. Det blev början på sökandet efter sanningen.
Polisen grep aldrig någon för rånmordet och försök på mord på Hajnalka. Ingen har ställs till svars, vilket är relativt ovanligt med tanke på statistiken över olösta mord med vittnesuppgifter. De flesta sådana mord klaras upp. Men inte mordet på Jene.
-Efter mordet var jag livrädd för att de skulle komma tillbaka och göra färdigt jobbet på mig. Polisen gav mig ett larm. Jag är inte längre rädd för egen del, men för mina söner. De är vuxna män i dag, men lever inte sina liv.
Hajnalka och hennes familj känner sig iakttagna. Det är små tecken; inbrott i bilar, förstörelse på egendom, avbrutna grenar på tomtens träd och ett besök av en beväpnad man som försvann när en kund kom och störde. Inte heller dessa incidenter verkar ha hjälpt polisen med utredningen att finna de skyldiga.
Hajnalka är ett brottsoffer. Hon har också felaktigt pekat ut en man som inte var skyldig. Hon har sagt att det först var två personer, sedan fem. Men hon har en teori om vilka som genomförde brottet. Den teorin har hon fått fram ihop med sina söner genom att höra sig för, personer som berättat och vad som är logiskt. Hon har också kunnat identifiera personerna.
En av sönerna har träffat en av personerna som de tror ligger bakom mordet och han kom fram och gav sonen en kram och bad om ursäkt. När sonen frågade varför han bad om ursäkt svarade han ”det vet du”. Tillfällighet, missförstånd eller bara något annat? Hajnalka tror att hon vet. I en plastficka ligger några papper som kan innehålla en av gärningsmännens dna. Hon har också sparat hennes och hennes mans kläder som de bar vid skottlossningen.
-Jag vet att det var fem personer. Jag vet deras namn, var de bor och gärningsmännen vet troligtvis att jag vet. Jag har själv kontaktat två av dem och bett att de kommer hit och pratar med oss. Jag behöver bara veta varför de sköt min man, säger Hajnalka.
Livet ser i dag annorlunda ut för Hajnalka och hennes två vuxna söner. De jobbar på och åren går, men glädjen är lika ihålig som hålet efter ett av skotten på kontoret. Fallet togs upp i TV-programmet Efterlyst två gånger men polisen har ännu inte några spår.
Häromåret skrev Hajnalka ett brev till mördarna som publicerades i den lokala tidningen.
-Jag ville berätta för mördarna vad jag känner, vad de gjort mig och mina barn. Jag hoppas att de kände sig träffade. Jag bad de att erkänna sina brott.
Om inte det var nog har även Hajnalka utlyst en belöning på 100.000 kronor till den som hjälper till att lösa mordet och hitta gärningsmännen.
-Belöningen finns kvar, men jag tror inte att någon vågar skvallra längre. Istället får jag försöka finna ett sätt att gå vidare, säger hon.
Lars Hamrén, chef vid Hallandspolisen, säger att utredningen fortfarande är öppen, men att de kört fast.
-Vi har i princip ingenting att gå på. De vittnen vi hade har vi hört. Hajnalka är givetvis uppbragd. Vi har fått lite olika uppgifter under utredningens gång från henne, men vi måste göra en professionell bedömning, säger Lars Hamrén.
Har ni hört de personer som Hajnalka pekar ut?
-Jag vill inte gå in i detalj på vilka personer som vi har hört av utredningstekniska skäl. Fallet är knepigt och vi vill förstås lösa det här. Vi tror däremot inte att gärningsmännen finns i deras närhet. Det är något annat.
Kommer fallet att lösas?
-Jag måste erkänna att det ser mörkt ut. Jag förstår att det är jättejobbigt för henne, säger Lars Hamrén.
Polisens uppgivenhet tynger Hajnalka än mer.
-Sorgen är kanske inte lika stark som innan, men saknaden är lika stor. Jag kan inte lämna detta förrän det är uppklarat. Men jag har hoppet kvar, säger hon.

Brustet hjärta

DSC_6644

 

 

 

 

 

 

 

Artiklarna publicerades i Göteborgsposten./Maria

Fenomenet brustet hjärta förbryllade kardiologerna i Göteborg första gången i januari 2005. I dag drabbas ungefär 2000 personer årligen, främst kvinnor, bara i Sverige. Kvinnor med brustna hjärtan som mirakulöst överlever.
Hjärtforskare och kardiolog Elmir Omerovic på Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU,  tror att brustet hjärta egentligen är ett av kroppens försvar som oftast räddar patienternas liv.

I januari 2005 kom en svårt medtagen 58-årig kvinna till SU med klassisk symptom på hjärtsvikt  eller infarkt – svårigheter att andas, smärtor i bröstet och EKG-förändringar. Hennes läkare var Elmir Omerovic.
-Ju fler undersökningar vi gjorde, desto mer förbryllade blev vi. Tekniskt sett var det en hjärtinfarkt och hjärtsvikt, men ändå inte. Vi hittade inga förträngningar eller stopp i kranskärlen och hjärtmuskeln var inte skadad, berättar Elmir Omerovic.
Först vid en speciell undersökning av hjärtat, en så kallad ventrikulografi, upptäcktes att två tredjedelar av hjärtat var uppblåst som en ballong och helt stilla.
-Jag minns att jag tänkte – hur sjutton kan patienten leva?  Som jämförelse kan sägas att patienter med hjärtinfarkt som har ett hjärta som är inaktivt till 40 procent inte brukar överleva, säger Elmir Omerovic, som hittade information om tillståndet broken heart syndrome på nätet, en sjukdom som första gången omskrevs i Japan 1990.
Efter sju dagar på sjukhus och två veckors återhämtning såg hjärtat helt normalt ut igen. Det hade självläkt.
Kvinnan berättade för läkarna att hon under lång tid utsatts för mobbning på sin arbetsplats och att det just den dagen känts extra jobbigt. Långvarig negativ stress eller akut psykisk stress tros vara orsaken bakom sjukdomen.
Det var kanske lite tur att just Elmir Omerovic jobbade när det första fallet kom in eftersom han redan forskat om betablockad vid hjärtsvikt och disputerat hos hjärtläkarna Finn Waagstein och Åke Hjalmarsson. Dessa båda göteborgsläkare hade tidigt tagit fram tesen om betablockad för att avlasta hjärtmuskeln vid hjärtsvikt, en behandling som minskat mortaliteten med 30 procent.
-Tack vare mitt arbete med Finn och Åke fick jag snabbt förståelse för det brustna hjärtat, säger Elmir Omerovic.
Efter det första kända fallet har antalet inrapporterade fall ökat över hela landet. I dag rapporterar kardiologer från 30 svenska sjukhus till ett gemensamt register, som redan innehåller uppgifter om 1000 patienter. 30-40 patienter har tillkommit senaste månaden.
Ungefär 2000 patienter om året drabbas av broken heart syndrome i Sverige, varav ~50 får diagnosen på SU. I några fall är så mycket som 85-90 procent av hjärtat stilla.
-Det finns sannolikt många grader på sjukdomen. Vi vet att kvinnor söker vård senare än män när de har problem med hjärtat, säger Elmir Omerovic.
Förra året fick forskarna på SU tre miljoner kronor av AFA Försäkring till forskning om sjukdomen men forskningsprojektet stöds också från Hjärt-Lungfonden, Vetenskapsrådet och ALF medel från Västra Götaland. Omerovics forskning kartlägger hur många som drabbas och hur deras hälsa påverkas för att få fram nationella riktlinjer till diagnos och behandling.
Forskningen är bred, allt från försök på celler och små gnagare för att studera ansamling av fett i hjärtmuskelceller som kan rubba cellulära funktioner till behandlingsplaner.
-Initialt trodde vi att tillståndet var helt självläkande, men vi har sett att mortaliteten är betydande.
I juli i år publicerade Elmir Omerovic en rapport i den internationella tidskriften Cardiology där de redovisade 115 fall. 7 patienter dog inom 30 dagar. Sex kvinnor och en man, oftast av orsaker som försvagning av pumpförmågan, hjärnblödning och lillhjärnsinfarkt. Det finns också fakta som tyder på att vissa patienter kan få sjukdomen flera gånger.
Elmir Omerovic menar att tillståndet även aktualiserar läkarnas sätt att analysera och dra slutsatser, som amerikanarna forskat om tack vare sin skadeståndslagstiftning.

-Jag behövde en intellektuell grund för att förstå varför vi agerade initialt som vi gjorde efter att första fallet kom in. Genom att tillståndet såg ut som hjärtsvikt var sannolikheten stor att diagnosen blev det. Ju mer utbildade vi är, desto mer självsäkra är vi. Vi ställde bara frågor som bekräftade den ursprungliga idén, inte frågor som talade emot den. Det handlar om att vi ofta begår tankefel under beslutsprocessen, vilket ökar risken för felbedömning, säger Elmir Omerovic.
Vad orsakar tillståndet?
-Vår starkaste hypotes är att det handlar om hormoner, adrenalin och noradrenalin, som ökar vid stress. Patienter med brustet hjärta kan ha mycket höga halter av hormoner i blodet och hjärtat.  I vår senaste publikation har vi belägg för att både hjärta och cirkulation drabbas. Vi har kunnat mäta låg perifer nervaktivitet och det associeras med det låga motståndet i kärlsystemet från hjärtat.
-En möjlig hypotes är därför att det minskade motståndet hjälper till att upprätthålla omloppet. Det gör att patienten inte dör. Kroppen kämpar för att överleva.
Alltså behöver tillståndet inte bara vara negativt?
-Nej inte alls. Det kan vara en förmåga som hänger ihop med kroppens eget skyddsprogram som ibland slår fel. Vi har visst belägg för att könshormonet östrogen är involverat. Hormonet har en betablockadsliknande effekt och minskar signalöverföringen från noradrenalinet. När man blir äldre minskas östrogenet.
Förutom att kvinnor drabbas oftare än män har svenska kvinnor högre risk jämfört med kvinnor som inte är födda i Sverige. Omerovic kan visa att bara 5,8 procent av patienterna kom från gruppen utlandsfödda, en grupp som står för 29 procent av göteborgarna.
Det kan också finnas ett genetiskt sammanhang.
-Vi har fem familjer där en nära släkting insjuknat. Det är en stark signal att det finns en genetisk aspekt och den ska vi titta på.
Ett av Elmir Omerovics mål är att läkarna börjar utesluta diagnosen brustet hjärta på patienter med hjärtsvikt- eller hjärtinfarktliknande symptom eftersom fel mediciner på patienter med brustet hjärta kan vara direkt farligt.
-Patienter med hjärtsvikt får blodförtunnande medel, vilket är rimligt med tanke på diagnosen. Brustet hjärta är självläkande hos de flesta och kräver inte lika mycket mediciner.
Elmir Omerovic är med i en europeisk grupp för att dela med sig av vetenskapliga publikationer och forskarrön.
-Vi diskuterar allt från de direkta orsakerna bakom sjukdomen till om man kan ställa någon till svars för att ha åstadkommit ett brustet hjärta, fast det är förstås på mer teoretisk nivå.
Att ett hjärta brister rent bokstavligt eftersom det kan uppstå en spricka i hjärtmuskeln är också något som läkarna sett kan hända.
-Det finns ett tiotal fall i litteraturen där patienter insjuknat och hjärtat spruckit, något som förstås oftast är ett dödligt tillstånd, säger Elmir Omerovic.
Sjukdomen brustet hjärta har spridit nytt ljus på medicinska tillstånd som omnämns i litteraturen. Som i Psalm 69 från Psaltaren om Messias lidande – ”förakt har krossat mitt hjärta så att jag är sjuk” och citat från Emily Dickinson (1830-1886).  Och redan på 1800-talet diskuterade dåtidens kardiologer om intensivt kroppslidande, likt korsfästelsen av Jesus, kunde leda till hjärtproblem, kanske rent av brustet hjärta.
Som hjärtforskare är Elmir Omerovic förvånad över hur mycket skada som hjärtat kan tillfogas genom hur man hanterar stress, exempelvis i form av kränkningar.
-Att man kan såra någon så allvarligt att hjärtat blir skadat får en att fundera över hur man själv beter sig. Jag har nog blivit lite snällare med den här kunskapen, säger Elmir Omerovic.

FAKTARUTA:
Sjukdomens namn: Broken Heart Syndrome, brustet hjärta, stress-inducerad kardiomyopati eller Takotsubo kardiomyopati efter det japanska ordet för bläckfiskfälla, som i formen liknar en ballong.
Orsaker: långvarig negativ stress och/eller extremt akut psykisk stress, svår kroppslig sjukdom.
Symptom: svårigheter att andas, smärtor i bröstet, illamående och svettningar, rädsla
Antal fall: ca 2000 svenskar per år, flest kvinnor
Medicinskt förlopp: en del av hjärtat förstoras och slutar att pumpa, medan resten av hjärtat fungerar normalt eller med kraftfulla sammandragningar. Efter några dagar har hjärtat oftast återhämtat sig helt.

På en av semesterns sista dagar, när Camilla Olofsson klippte det regnvåta gräset på tomten, kände hon ett smärtsamt hugg i hjärtat. Hennes hjärta hade brustit.
– Det var som en kniv i bröstet och smärtan strålade upp längst halsen, säger Camilla Olofsson.
Vanligast bland patienter med brustet hjärta är att de utsatts för extrem traumatisk stress, som när en anhörig dör eller ett barn skadas. Vanligast är också att patienterna är medelålders.
Därför är Camilla Olofsson tämligen unik och intressant för forskningen.
Hon är inte medelålders, hon är inte ens 40 år, och har inte utsatts för något akut traumatiskt stress. Hon är ett exempel på att brustet hjärta också kan drabba patienter som utsätts för långvarig negativ stress.
– Jag är en rätt vanlig småbarnsmamma som vill lyckas i jobbet, vara duktig hemma och hjälpa till i föreningar och nämnder, säger Camilla och berättar att hon före sjukdomen jobbade heltid som lärare, satt med i utbildningsnämnden som fritidspolitiker, var aktiv i ortens ridklubb, drev ett eget småföretag med läromedelsprodukter, var mamma till en femårig dotter och hustru till Björn.
I Camillas fall väger det säkert in att hon i många år haft problem med stress, att hon brände ut sig som lärare när hon inte kände att hon räckte till, att hon gått ner 36 kilo i vikt med hjälp av bantningspulver, att hon haft sömnproblem, att hon och hennes man fick genomgå provrörsbefruktning för att få sin dotter, att hennes äggledare senare sprack och att hon fick operera bort livmodern.
Tillfälligheter eller orsaker som kan ha bidragit eller lett till än mer stress.
– Det är klart att när jag tänker på vad jag utsatt min kropp för, så är det inte så konstigt att hjärtat säger ifrån, säger Camilla.
Att det sedan uppkom en vattenläcka i källaren, att en stor ridtävling hamnade i samma vecka som en begravning blev kanske det som utlöste hjärtproblemet. Hur länge hon haft problem med hjärtat innan den där dagen då hon klippte gräset vet hon inte.
– Visst har jag tidigare haft lite känningar av hjärtat när de varit riktigt stressigt, men det är väl inget man söker vård för, eller? säger Camilla och häller upp ett glas mjölk åt dottern Alice.
Alice var hjälte den där dagen när mamma Camilla fick ont i hjärtat och kravlade sig in i huset genom terrassdörren och lade sig på soffan.
– Alice sprang och hämtade grannen så vi kunde ringa till läkaren. De kom och hämtade mig och körde mig till Sahlgrenska. Där gjorde de ultraljud direkt och trodde att det var en infarkt. Herregud, tänkte jag, jag som inte ens är 40 år, säger Camilla.
Först efter flera undersökningar upptäckte läkarna att det handlade om brustet hjärta.
– Läkaren förklarade att hjärtats svullnad kommer att gå tillbaka, men att det var en varningssignal. Nästa gång kanske det inte skulle gå så bra, säger Camilla.
När GP träffar Camilla har det gått ett halvt år sedan hon fördes till sjukhus. Hon jobbar kvar på skolan i Kode och trivs bra, men har börjat lära sig att säga nej.
– Det är jag som är min största fiende. Nu har jag fått börja prioritera. Allt som inte ger mig energi ska bort, det som ger mig energi kan jag fortsätta med om jag orkar, säger hon.
Trycket över bröstet kommer tillbaka så fort hon tar i för mycket.
– Det är nog något jag får leva med. En påminnelse om att jag måste prioritera det viktiga i livet, säger Camilla och stryker Alice över håret. Alice lyssnar allvarligt när hennes mamma pratar om händelsen. Hon kramar sin mamma lite oftare, och lite hårdare, sedan den där dagen.

I leken får Yoel bestämma allt

VIF08 Syskonstödjare

I Vi Föräldrar skrev jag om Yoel som är storebror till en sjuk liten flicka och hans tid med syskonstödjaren. Artikeln var publicerad i nummer 8/2013.

LUND
När ett barn blir sjukt och tillvaron vänds upp och ner hamnar det sjuka barnets syskon i kläm. Då rycker syskonstödjaren Karin Hultqvist ut och ger en stund med total uppmärksamhet, glädje, skratt och allt annat än sjukhuskorridorer, väntan och oro.

Till Lund kommer många barn med hjärtfel eller cancerdiagnos eller för tidigt födda barn som hamnar på barn-IVA – barnintensiven. De är alla svårt sjuka och har ofta fått åka långt med sina familjer för att få rätt vård.
Lund har också ett avtal med Island, som gör att sjukhuset tar emot många isländska familjer. Många flyttar in på Ronald McDonald-huset några minuters gångavstånd från huvudentrén på Barn- och ungdomssjukhuset i Lund.
Det finns 20 familjerum och boendet drivs med hjälp av donationer, gåvor och ideella insatser med många volontärer. Positivt för familjerna är att boendet bekostas av patientens landsting.
När ett barn blir sjukt drabbas hela omgivningen; föräldrar, syskon, släkt, vänner och skolkompisar. Föräldrarna befinner sig i ett känslomässigt kaos och kan ha nog av att bara klara av att borsta sina tänder på morgonen. Sedan är det bara det sjuka barnet som gäller. Det handlar inte bara om att rädda liv, utan att rädda barnen till livet. Och när föräldrarna inte orkar vara bra föräldrar drabbas det friska syskonet och kan känna ilska, rädsla och ensamhet.
Karin Hultqvist har varit anställd syskonstödjare i ett år. Innan jobbade hon som fritidspedagog på en skola i Åkarp mellan Lund och Malmö. Syskonstödjare finns i dag vid flera sjukhus, bland annat även i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Alla koncentrerar sig på att ge stöd åt syskon och också berätta mer om syskonets sjukdom för de barn som är så gamla att de har frågor.
-Jag förstår att det är viktigt för familjen att få ett andrum någon gång om dagen. Att tillsammans få tillfälle att träffa läkaren och lyssna tillsammans på vad de har att säga för att kunna bearbeta informationen och förstå allt. Det är så traumatiskt att utsättas för ett sjukt barn.
-Jag tycker att det var viktigt att kunna hjälpa familjer, vara ett stöd i deras ofta plötsliga situation. Det handlar om att sälja in sig själv, att läsa av om det är läge att erbjuda mina tjänster, säger hon.
Det händer att Karin ser att hon skulle kunna hjälpa till, men får backa.
-Många går direkt in på rummet och vill bara var i fred. De är trötta efter en dag med oro och spänning. Och det är ju inte alltid som det går bra.
-Ibland ser jag familjer där syskonet behöver leka och komma ifrån. Har man tur vågar de fråga efter ett par dagar. Det är inte lätt för föräldrarna att se till det andra barnets behov. Att sedan lämna bort sitt friska barn när det andra barnen är svårt sjukt kan vara svårt, säger hon.
Syskonstödjarens jobb är extra spännande eftersom Karin inte alltid vet vilken ålder det är på barnet som hon ska passa. Det kan vara allt från ett väldigt litet barn på ett par år till en tonåring som bara vill ha någon att hänga med eller går på bio med. Eller bara få vara lite arg på den uppmärksamhet som systern får. Barn som tvingas stanna upp i sina liv, bli uppryckta från vardagen, lämna lekkamrater och dagis eller skola, för att följa med till ett sjukhus.
Om barnen stannar länge får de gå i sjukhusskolan där de får undervisning för att inte missa för mycket av skolan. Om det finns äldre syskon försöker familjen ha kvar barnet i hemstaden och ta hjälp av släktingar så att inte vardagen ska bli helt upp och ned.
För syskonen blir vardagen på sjukhuset snabbt tråkig. Det blir långa stunder av väntan och de får ofta kämpa för att fånga föräldrarnas uppmärksamhet. Föräldrarna är upptagna med att prata med läkare och hantera sin egen oro.
Så var det med Yoel, 1 år och 8 månader, från Stockholm. När hans lillasyster föddes för tre månader sedan upptäcktes ett allvarligt hjärtfel. Den dagen ändrades allt.
Hans pappa Fitsum träffar oss efter en ansträngande dag på sjukhuset.
-När Yoels syster föddes ändrades hela hans tillvaro. Från det att det bara var vi, hans mamma, jag och Yoel, fick lillasyster all uppmärksamhet. Yoel kände att vi var oroliga. Ända sedan hon föddes har vi inte varit tillsammans. Någon av oss har alltid sovit på sjukhuset, säger Fitsum och ler trött åt Yoel som hoppar upp och ner i rummet intill.
Karin skrattar och kastar en ny boll. Yoel studsar fram och upp i famnen på Karin och smäller av ett bländvitt leende. Karin har passat Yoel flera gånger och det är ingen tvekan om att han längtar till nästa tillfälle.
-Yoel har ett stort behov av uppmärksamhet och blir oftare ledsen nu än tidigare. Han kan ju inte förstå. Jag hade nog gärna sett att man kunde få hjälp längre tid och inte bara någon timma här och där, säger Fitsum.
Karin presenterar sig för familjerna när de checkar in på boendet. Om det finns möjlighet går hon till lekrummen för att bekanta sig med barnen. När föräldrarna ser att barnen har någon att leka med och att de har roligt är det enklare att låta Karin passa syskonet en stund.
-Det finns ingen inskolningstid. Barnet och föräldrarna måste lita på mig direkt. Men ofta går det ganska snabbt. Syskonen är ofta redan vana vid att få jobba för att få uppmärksamhet. När familjerna kommer hit är läget oftast väldigt allvarligt, säger Karin.
En gång i veckan arrangerar Karin pysselstund i huset. Det är en bra tid att bekanta sig med de barn som bor i huset och deras föräldrar. Och när det inte finns barn i huset som behöver eller vill ha hennes hjälp jobbar hon på sjukhusets lekterapi, dit många barn kommer för att fly från sjukhusets hårda, sterila miljö en stund.
-Det är en utmaning att inte veta vilken ålder ett syskon har. Jag kan ta hand om väldigt små barn ena dagen och tonåringar nästa dag.
För att föräldrarna ska känna sig lugna tar Karin ofta bilder med sin mobilkamera och skickar till föräldrarna i ett sms för att visa att deras barn har det roligt och leker. Det lugnar eftersom de måste lita på henne.
En sjukdom förändrar ofta allt för all framtid. Karin kommer själv ihåg när hon fick hjärnhinneinflammation som liten och hennes syskon ofta fick höra att ”de ska vara försiktiga med Karin”.
-Oavsett hur bra förälder man är orkar man inte se till de friska syskonen också. Men de är värda all uppmärksamhet. Det kan bli väldigt traumatiskt för ett syskon som rivs upp från vardagen och hamnar här. Föräldrarna är ofta väldigt fokuserade på det sjuka barnet.
En del mindre barn tar Karin med till lekterapin på sjukhuset. Där finns en hörna full med sjukhusleksaker, låtsassprutor, sängar, olika medicinska apparater.
-Det som utmärker syskonen är att de ofta vet väldigt mycket om vården. De vet exakt hur man sätter på blodtrycksmätare eller andra instrument, hur sprutor fungerar. De har varit med och sett på hur det fungerar, säger Karin om barnen som ofta är i stort behov av omtanke, tröst och uppmärksamhet.
Även om syskonstödjaren finns där om barnen vill prata är tiden och närvaron viktigare.
Det är inte alltid som stunderna blir så pratsamma.
-Alla vill inte prata om sitt sjuka syskon. Det gör ju alla andra. Kan vara skönt att bara få vara barn utan att prata om sjukdomar hela tiden. Men det händer att små barn säger att ”min syster har hål i hjärtat och ska opereras”. Jag finns där om de behöver prata, men de måste inte.
-Det händer ibland att något barn berättar att deras syskon exempelvis har ett hål i hjärtat och ska opereras. Det kan komma när som helst, när man ritar eller leker. Men oftast blir det inte mer än så. De äldre syskonen är självklart mer insatta i sjukdomen och hur vården är planerad.
Karin betonar vikten av att vårda syskonrelationen. Att den är den längsta relationen man har i sitt liv. Karin vet det där med syskon. Hon är själv trilling och har också två äldre syskon.
Men eftersom barnen är så sjuka är det inte alltid som det går så bra, även om vården är fantastisk. Jag frågar Karin hur hon haterar döden?
-Det är en sorg jag inte är inbjuden i. Om syskonet vill finns jag där, men det är familjens sak. Jag hjälper inte dem genom att vara ledsen inför dem. Det blir bara en extra tyngd. Jag måste vara professionell, säger Karin som ändå är glad att hon har sina arbetskamrater när det är svårt. Hon minns flera barn som fått lämna boendet utan sina syskon.
-Jag minns ett syskon till ett sjukt barn som bodde här i nästan tio månader. Den gången gick det inte bra, säger Karin och blir tyst en liten stund innan hon berättar att hon fortfarande har kontakt med två tonårstjejer som bott på huset och som nu är hemma med sina nu friska syskon.
-Man måste förstå att det är svårt sjuka barn som bor här. Det är förvånandsvärt många barn det går bra för. Jag är inte alls känslokall, men arbetet här kräver integritet. Jag kan inte bara kasta mig in i deras värld. Det blir för tungt, säger hon och ger Yoel en kram innan han försvinner in på sitt rum med pappas hand i sin.

Smala barn hjälper överviktiga

Fredrik Bäckhed

 

 

 

 

 

Artikeln publicerades i Göteborgsposten den 20 januari 2013

Genom att isolera utvalda tarmbakterier från smala barn och sätta in i feta barn hoppas forskaren Fredrik Bäckhed stoppa barnfetma.
-Övervikt handlar inte bara om fel mat och för lite motion. Vi tror också att en förändrad tarmflora kan påverka fetma, säger han.

I dag drabbas 3-4 procent av barn av fetma. Det finns en socioekonomisk faktor i statistiken. Ju lägre socioekonomisk status, desto fler fall.
-Barnfetma är ett relativt nytt problem. Runt andra världskriget var brist på energi ett större problem, även i västvärlden, och evolutionärt har det snarare varit en fördel att kunna tillgodogöra sig mycket energi. Vi arbetar därför efter hypotesen att bakterierna i tarmen kan underlätta nedbrytningen och upptaget av näring från maten, säger professor Fredrik Bäckhed.
Hans forskning bedrivs på Wallenberglaboratoriet på Sahlgrenska i Göteborg, men proverna tas på sjukhuset i Halmstad. Där har forskare som leds av Josefine Roswall under flera år samlat avföringsprover från nyfödda. Av 3.000 barn följs 500 upp mer noggrant. De får lämna avföringsprov även vid 4 månader, 1, 3 och 5 år.
Fredrik Bäckhed har tidigare forskat i USA och var med i det forskarlag som först visade att bakterier kan bidra till fetma och att bakteriefloran är förändrad i feta möss och människor.
I människans tarm finns cirka tio gånger fler bakterier än vad vi har celler i kroppen, dessa organismer väger cirka 1,5 kilo och bidrar till vår ämnesomsättning.
Det svenska forskarlaget har samlat prover under tre år. I dag är de klara med en sammanställd katalog av tarmfloran av 100 barn upp till ett års ålder. Nyligen fick Fredrik Bäckhed och hans team 31 miljoner kronor från Wallenbergsstiftelsen för att under fem år prova sin tes.
-Vi vill titta på sammansättningen av tarmfloran hos barnen, hur den förändras när de blir äldre, om de haft tillägg, förlösts med kejsarsnitt, om det uppstått fetma eller andra sjukdomar, säger Fredrik Bäckhed.
-Vi vill också studera funktionen av tarmfloran och försöka identifiera de bakterier som verkar vara skyddande mot fetma. Om vår hypotes är korrekt hoppas vi kunna isolera bakterierna, karaktärisera dem och försäkra oss om att vi inte överför några bakteriers som kan vara skadliga.
Kanske kan man i framtiden till och med förutse vilka som kan ha en förhöjd risk att utveckla fetma och sätta in åtgärder tidigare i förebyggande syfte.
-I somras visade vi tillsammans med kolleger från USA och Finland att tarmfloran hos gravida kvinnor förändras under graviditeten, säger Fredrik Bäckhed.
En svårighet är att försöka få tarmfloran att ändras och inte ändras tillbaka.
-Man vet att tarmfloran kan återetableras efter antibiotikabehandling vilket visar att det kan vara svårt att påverka tarmflorans sammansättning, säger Fredrik Bäckhed och berättar att man i USA givit möss antibiotika som motsvarar den mängd som öroninflammationsbarn får och att de då ökade i vikt, något som ytterligare bevisar att tarmfloran spelar en viktig roll i förhållande till vikten.

Hårda tag i Bäckagårds innebandylag

Tre innebandydamer

Foto: Christel Lind

 

 

 

 

När Bäckagårds innebandylag kommer cyklande till träningen med klubban fastspänd på pakethållaren är det en och en annan som höjer på ögonbrynen.
Spelarna är nio damer i sina bästa år, men låt dig inte luras av åldern!
-När vi är på plan är vi tuffa och hårda och en del av oss har ett hiskeligt temperament, säger Ulla Jönsson, 71, en av de som varit med längst i laget.

Det är hög volym i omklädningsrummet när benskydden och de för dagen nya matchtröjorna åker på.
-Ska vi bada bastu idag? undrar någon och får skratt till svar. Klart det ska bli bastu.
De gråa lockarna, pärlhalsbanden, de glittriga handväskorna och fnittret till trots, det är ett gäng sportiga tjejer och disciplinen är sträng.
-Att man ska träffa barnbarnen är inte ett tillräckligt skäl att inte komma hit. Då blir det pikningar länge, säger Ulla Jönsson och ler.
Laget kom till efter att Ulla och hennes man spelade badminton med före detta Halmia-målvakten Rolf ”Kubben” Johansson. Efter lite skador föreslog ”Kubben” att de skulle försöka få ihop ett innebandylag. Det var 1982, 30 år sedan. Då var innebandy helt nytt i Sverige och de spelade med korta barnklubbor och fick ont i ryggen.
-Vi samlade ihop laget från de som bodde på Ramgränd i Bäckagård. I början hände det att vi spelade med män också, men de tröttnade, säger Gunilla Motin, som också varit med sedan starten.
Innebandytjejerna har fått många positiva reaktioner. Både när deras barn frågat efter innebandyskydd till sina mammor i sportaffärerna, men också på sjukhuset.
-Jag har haft lite otur, säger Anita Sjöqvist, 68. För ett tag sedan blev det lite tempo i matchen och jag hamnade rakt in i ribbstolen. Jag blödde från pannan och hade skrapsår på knäna. Och när jag just skulle gå från sjukhuset nämnde jag att jag hade lite ont i armen också. Det visade sig att den var bruten, säger Anita Sjöqvist.
-En av våra gamla spelare bröt revbenet också, men hon har slutat nu, fyller Ulla Jönsson i och utbrister plötsligt ”Det var ett grant mål”, när Pia Svenssons skott satt i krysset.
I brist på ”tantlag” spelar de inte i någon serie. De spelar bara mot varandra, ofta tre mot tre eftersom gymnastiksalen är så liten.
-Man får extra beröm för tjusiga mål. Det ska helst vara både passningar och dribblingar, säger Ulla Jönsson.
Medlemmarna i laget träffas också ofta privat. När innebandysäsongen är slut byts bandyklubborna ut mot golfklubbor. Och varje år har de julfest och utflykter.
-I år var vi på Vendelsö utanför Varberg, promenerade, fikade och buggade till sent på natten. Vi har väldigt roligt ihop, säger Ulla Jönsson om den fina lagandan.
Tack vare att de känner varandra så väl vet de vilka de spelar bra med och vilka som har ett hetsigt temperament.
-Men vi har inga kontroverser. Vi stöttar varandra i vått och torrt. När någon har sorg eller har det jobbigt, då finns vi där. Vi har alla bättre och sämre dagar, säger Ulla Jönsson.
Alla i laget vill fortsätta spela.
-Ingen har hittills slutat på grund av ålder. Och jag är ju äldst. Det är alltid lika roligt att åka hit, säger Ulla Jönsson och hoppar ut på plan.

 

Artikeln var publicerad i tidningen Land nr 45 2/11 2012.

 

 

 

Sara blev bästis med Astrid Lindgren

BORÅS
Som 12-årig flicka skrev Sara Schwardt ett kritiskt brev till Astrid Lindgren där hon tog upp det som var bra, men mest dåligt med Pippi, Emil och Karlsson på taket.
Det blev början på en 30 år lång vänskap. Deras högst privata brev finns nu att läsa i den nyutgivna boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara Schwardt beskriver sin barndom i Ulricehamn som lite otrygg och stökig. Hon kände sig annorlunda, behärskade inte konsten att leka, utan höll sig till sig själv och skapade en fantasivärld.
I den världen var hon Fideli, flickan vid den vita grinden som bodde i häradshövdingens hus i Gunnel Lindes bok ”Den vita stenen”. När sedan boken skulle bli tv-serie kände Sara att det bara måste vara hon som får rollen som Fideli. Det var 1971 och Sara var 12 år.
-Jag skrev till Astrid Lindgren och bad om hjälp. Jag hittade hennes adress i tidningen Kamratposten och jag älskade hennes böcker. Varför jag skrev till henne om Fideli vet jag inte, men jag trodde hon kunde hjälpa mig, berättar Sara Schwardt vid ett uppdukat smörgåsbord i lägenheten i Borås.
Utanför duggar regnet från en gråmulen himmel och Sara har fått berätta sin historia om vänskapen med Astrid Lindgren gång på gång. En historia som hon hållit privat tills nu.
När Astrid Lindgren dog 2002 flyttades över 75.000 brev och dokument till Kungliga biblioteket i Stockholm.
Många barn skrev till sin favoritförfattare och Astrid Lindgren svarade så gott som alltid. Men det blev oftast bara ett svar. Med Sara blev det en vänskap. Över 80 brev växlades mellan dem under alla åren.
De handlade om små och stora saker i livet: kärlek, tro och svek, livsöden som Astrid engagerat sig i och tankar om de böcker hon skrev på. Bland annat skriver Astrid att hon hade svårt att hitta ett bra slut i historien om Bröderna Lejonhjärta.
-Jag kontaktades av Astrids dotter Karin Nyman efter att Astrid dött. De ville se breven. Så jag donerade breven, men behöll kopior, säger Sara.
När hon läste om breven som vuxen grät hon.
-Jag kände mig skamsen för att jag skrivit så egoistiskt om mina bekymmer. Hon skrev om sina sorger, men jag kommenterade inte ens dem. Ändå var det hennes sorger som betydde mest för mig, berättar Sara.
Varför Astrid Lindgren fastnat för just Saras brev vet inte riktigt Sara, men hon säger att Astrid Lindgren hade ett genuint människointresse och att hon värnade om lite udda och vilsna barn, så som Sara var.
-I dag kan jag skratta åt mitt första brev. Att jag vågade! Men då var det djupaste allvar. Och hon tog min kritik seriöst. Jag var 12 år, oförskämd, stod upp för vad jag tyckte och hon svarade. Sedan tog jag tillbaka all kritik i nästa brev, säger Sara och skrattar förläget.
Och så var det det där första brevet. I boken skriver Sara att hon rev sönder och spolade ner Astrids första brev på toaletten. Astrid hade undrat om det bara var filmer där just Sara spelade huvudrollen som var bra. Det gjorde ont. Så ont att brevet inte finns kvar mer än i Saras minne.
Som vuxen funderade hon varför Astrid Lindgren tagit sig tid till att skriva alla brev, orkat bry sig och tagit Sara på sådant allvar.
-Hennes omtanke om mig var äkta. Hon var som en mormor. Eller kanske var det Gud som skickat mig en ängel när jag bäst behövde en, säger Sara och tänker på mobbningen i skolan, den stökiga tillvaron i hemmet och hennes behov av bekräftelse.
För läsaren känns det naturligt att Astrid Lindgren kände sådan ömhet för Sara. Man kan inte annat än undra vad som hänt om inte Astrid Lindgren funnits där som ”en klok gumma” och som aldrig tröttnade på snatterierna, lögnerna, sveken och problemen i skolan.
Astrid avslutar breven väldigt kärleksfullt med ”glöm inte bort mig – jag tänker på dig ofta” och ”din tillgivna gamla vän”, ”de allra käraste hälsningarna”, ”Sara, mi Sara, var rädd om dig och far vänliga fram där du går. Och skriv till mig igen”, ”Hej min duva”.
En enda gång pratade dem i telefon. Som vuxen skickade Sara blommor för att tacka för alla brev. Astrid Lindgren ringde upp och tackade för blommorna. Men de träffades aldrig, och för Sara har det uteblivna fysiska mötet inte så stor betydelse.
-Vi var vänner i breven. Jag inbillade mig aldrig att vi hade en nära vänskap i livet. Vi skrev till varandra i 30 år, men ibland kunde det gå lång tid mellan breven, säger Sara. Kunde jag skriva ett brev i dag hade jag inte varit så egocentrisk utan mer omtänksam mot henne.
Sara betonar att Astrid Lindgren själv var en sådan människokännare. Att hon framför allt förstod sig på hur barn kände sig. Att beskrivningarna i böckerna gjorde att man kände att hon förstod allt. Kanske var det därför som många barn hade sådant förtroende för Astrid.
-Om alla föräldrar tar sitt barn, sitter tätt ihop och tänder ett ljus och läser Astrids böcker, då tror jag att det blir en bättre värld. Det tror jag verkligen, säger Sara övertygande.
Sara önskar att Astrid Lindgren påverkat henne mer i rollen som mamma. Hon hade helst velat vara mer lik Astrids mammor, kanske som Emils mamma eller Bullerbymammorna.
Gemensamt hade de i alla fall rättframheten, ärligheten, men också fascinationen av naturen.
-Ibland upplever jag naturen så starkt att jag blir helt tagen. Det kan vara solen som skiner på ett snötäcke. Då tänker jag ofta på Astrid; det hade hon förstått, säger Sara.
Skrivandet är ett intresse som även Sara delar. Hon har skrivit flera noveller och texter. En av texterna fick Astrid läsa, men hon tyckte att den var väldigt sorglig och svart. Sara har också gjort personaltidningen för Borås sjukhus, där hon jobbade som städerska. Och kanske hittar hon fler sätt att fortsätta skriva på. Nu när boken ligger där klar är hon ganska nöjd över resultatet.
-En sak är säker. Boken är inte lik någon annan bok. Det är en väldigt ärlig, säger Sara.

 

FAKTARUTA:
Namn: Sara Schwardt
Ålder: 54
Familj: barnen Josef, 17, Maud, 22, Isabel, 23
Bor: Borås
Aktuell: publicerat bok med sina brev till Astrid Lindgren ”Dina brev lägger jag under madrassen”, förlaget Salikon (Saltkråkan)
Favoritbok av Astrid Lindgrens böcker: Sunnanäng

 

Utdrag ur boken:

”Du tror – kanske – att jag skriver på det här sättet till en massa barn och ungdopmar och att jag skriver till dig av t v å n g, men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver i nån sån här brevväxling, alla andra får ett brev och sen punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för att det finns nånting hos dig som jag tycker om, du har en känslighet i dig som jag tror kanske har blivit tillknölad då och då men du har behållit den. Det är typiskt för dig att du erbjuder mig att få slippa tvånget att skriva till dig, det visar en omtanke som inte många av dina jämnåriga skulle komma på.”

Artikeln publicerades i tidningen Allas 10 januari 2013.

Fritidspolitiker Per

FALKENBERG Han kallas ”Politiker-Per” och har lärt sig att leva med att debattera politik oavsett om han är i mataffären eller sitter på ett fik i solen.Men när han är på sitt vanliga jobb, som maskinoperatör på SCA:s fabrik i Falkenberg, ligger han lågt.-Jag behöver en fristad där jag får prata om andra saker. Mina kolleger respekterar det, säger Per Johansson.

Per Johansson i Falkenberg

Livet som fritidspolitiker är tufft, inte särskilt välbetalt men givande när man värderar intryck, upplevelser och förmånen att få vara med att bestämma. Det insåg Per Johansson tidigt.

När han var 14 år gick han med i Centerpartiets Ungdomsförbund efter att representanter från flera partier besökt han skola i samband med en valrörelse.

18 år gammal satt han som yngsta ledamot i kommunfullmäktige.

-Det är större möjlighet att påverka i en liten stad. Vi beslutar om saker som vi själva har en koppling till. Det är enkelt att åka ut och besöka verksamheten innan man tar beslut, berättar Per Johansson.

Men politiken har en baksida. Man får ständigt vara beredd att försvara sina beslut.

-Jag har inga problem med att diskutera politik, men det händer att berusade kommer fram till mig när jag jobbar som  ordningsvakt och vill diskutera. Jag barukar be de återkomma dagen efter, men det är sällan någon som gör, säger Per och skrattar.

Vi pratar om vikten att skärma av sig. Att man lätt blir en offentlig person när man gett sig in i politiken. Per har blivit ”Politiker-Per”.

På SCA jobbar Per skift, en förutsättning för att hinna med sin apolitiska uppdrag. Den tid som blir över fylls av intresset för musik och motor.

-Jag samlar på vinylskivor. Band som Iron Maiden, W.A.S.P. och Anthrax. Det är något speciellt med omslagen. Jag gillar Iron Maiden ”Killers” bäst, säger Per och visar att han tatuerat omslaget på armen.

-Jag har alltid lyssnat på Iron Maiden. Musiken funkar oavsett om man är arg, glad eller om man bara vill koppla av. Det finns ingen olitisk tanke, det är bara riktigt bra musik, säger Per som sett bandet 13 gånger live.

-Fast målet att komma längst fram till scenen har avtagit. Liksom viljan att åka på alla festivaler, sova i tält och sånt. Jag har blivit bekväm. Vill sova på hotell, äta frukost och ta en dusch. Men i år har jag både varit på Sweden Rock Festival i Sölvesborg och Metaltown i Göteborg.

Motorintresset delar han med sin pappa. Förra året köpte han sin drömbil – en Chevrolet Corvette – 93:a, en jubileumsmodell och han är givetvis med i Svenska Corvette-klubben. Per Johansson ser inte sig själv som rikspolitiker i framtiden. Det skulle i så fall vara minister, säger han lite på skoj. Istället vill han fortsätta jobba med olika demokratiseringsprojekt som det han jobbar med i Sydafrika just nu ihop med Centerkvinnorna i Halland.

Det är ett projekt där flera inblandade från Halland hjälper och stöttar de boende i en kåkstad. Per Johansson började jobba i projektet 2006 och sedan dess har det blivit ett tiotal resor till Sydafrika.

-Att få träffa människor som gett sitt blod för rätten till demokrati är så stort att alla borde få uppleva det. Det är det bästa jag gjort. Det vill jag göra mer av, men först skulle jag gärna ta ett par månader ledigt i Afrika. Jag missade alla de där långresorna när jag var yngre, säger Per Johansson.

Per Johansson