0
0
Foto: Christel Lind
När Bäckagårds innebandylag kommer cyklande till träningen med klubban fastspänd på pakethållaren är det en och en annan som höjer på ögonbrynen.
Spelarna är nio damer i sina bästa år, men låt dig inte luras av åldern!
-När vi är på plan är vi tuffa och hårda och en del av oss har ett hiskeligt temperament, säger Ulla Jönsson, 71, en av de som varit med längst i laget.
Det är hög volym i omklädningsrummet när benskydden och de för dagen nya matchtröjorna åker på.
-Ska vi bada bastu idag? undrar någon och får skratt till svar. Klart det ska bli bastu.
De gråa lockarna, pärlhalsbanden, de glittriga handväskorna och fnittret till trots, det är ett gäng sportiga tjejer och disciplinen är sträng.
-Att man ska träffa barnbarnen är inte ett tillräckligt skäl att inte komma hit. Då blir det pikningar länge, säger Ulla Jönsson och ler.
Laget kom till efter att Ulla och hennes man spelade badminton med före detta Halmia-målvakten Rolf ”Kubben” Johansson. Efter lite skador föreslog ”Kubben” att de skulle försöka få ihop ett innebandylag. Det var 1982, 30 år sedan. Då var innebandy helt nytt i Sverige och de spelade med korta barnklubbor och fick ont i ryggen.
-Vi samlade ihop laget från de som bodde på Ramgränd i Bäckagård. I början hände det att vi spelade med män också, men de tröttnade, säger Gunilla Motin, som också varit med sedan starten.
Innebandytjejerna har fått många positiva reaktioner. Både när deras barn frågat efter innebandyskydd till sina mammor i sportaffärerna, men också på sjukhuset.
-Jag har haft lite otur, säger Anita Sjöqvist, 68. För ett tag sedan blev det lite tempo i matchen och jag hamnade rakt in i ribbstolen. Jag blödde från pannan och hade skrapsår på knäna. Och när jag just skulle gå från sjukhuset nämnde jag att jag hade lite ont i armen också. Det visade sig att den var bruten, säger Anita Sjöqvist.
-En av våra gamla spelare bröt revbenet också, men hon har slutat nu, fyller Ulla Jönsson i och utbrister plötsligt ”Det var ett grant mål”, när Pia Svenssons skott satt i krysset.
I brist på ”tantlag” spelar de inte i någon serie. De spelar bara mot varandra, ofta tre mot tre eftersom gymnastiksalen är så liten.
-Man får extra beröm för tjusiga mål. Det ska helst vara både passningar och dribblingar, säger Ulla Jönsson.
Medlemmarna i laget träffas också ofta privat. När innebandysäsongen är slut byts bandyklubborna ut mot golfklubbor. Och varje år har de julfest och utflykter.
-I år var vi på Vendelsö utanför Varberg, promenerade, fikade och buggade till sent på natten. Vi har väldigt roligt ihop, säger Ulla Jönsson om den fina lagandan.
Tack vare att de känner varandra så väl vet de vilka de spelar bra med och vilka som har ett hetsigt temperament.
-Men vi har inga kontroverser. Vi stöttar varandra i vått och torrt. När någon har sorg eller har det jobbigt, då finns vi där. Vi har alla bättre och sämre dagar, säger Ulla Jönsson.
Alla i laget vill fortsätta spela.
-Ingen har hittills slutat på grund av ålder. Och jag är ju äldst. Det är alltid lika roligt att åka hit, säger Ulla Jönsson och hoppar ut på plan.
Artikeln var publicerad i tidningen Land nr 45 2/11 2012.
