I början av 1900-talet sågade man ut isblock från dammen nedanför Möllegård och skickade med häst och vagn till hotellet i Tylösand för att göra glass.
I dag ligger en genuin italiensk gelateria i det som en gång var gårdens stall.
Möllegård utanför Halmstad har en historia som spänner från tiden då Halland var danskt, då backsipporna lyste under ekrarna till dagens naturreservat med frodande grönska och exotiska inslag.
Tack vare släktforskaren Rune Karlsson på granngården till Möllegård finns mycket av historien samlad. Ägarna har förstås varit många med bönder och en så kallad kustvakt. Under den danska tiden var Möllegård kronohemman, alltså ett hemman som ägdes av kronan.
Enligt tidig dokumentation framgår att gårdens fastigheter flyttats från andra sidan bäcken, kanske för att få bättre jord och komma bort från flygsanden.
Från 1855 ägdes gården av familjen Bengtsson i tre generationer. Där föddes Bengt Bengtsson som fick en son och tre döttrar; Klara, Alma och Elin, födda 1888, 1891 och 1893. De kallades ”Möllegårdstöserna” i folkmun.
Rune Karlsson har varit mycket på Möllegård som barn och även jobbat för systrarna.
-Systrarna föddes här och flyttade senare till grannhuset, undantaget. Jag vet inte varför de aldrig gifte sig. Kanske berodde det på att deras bror dog under tragiska omständigheter och att pappan blev änkeman tidigt. Han ville kanske att döttrarna skulle finnas kvar på gården, säger Rune Karlsson.
-Andra har berättat att pappan var en bestämd man, arbetssam och hade ett kärvt humör. Jag hjälpte tanterna med att gräva, rensa ogräs och köra hö. De var fostrade i en sträng miljö, men förnöjsamma, arbetsamma och sparsamma. De låg aldrig någon människa till last, säger Rune Karlsson.
Livet på gården var slitsamt med både kor, grisar och hästar. På lördagarna cyklade Klara till torget i Halmstad med cykeln fullastad med ägg och grönsaker.
Namnet Möllegård kommer troligtvis från att det funnits en mölla, en kvarn, i vattendraget. Den som står där nu vid Nyrebäcken togs i bruk av Rune Karlssons mormors far 1879. Nu bor Sven-Erik Carlsson på kvarnen, vars fartfar köpte kvarnen 1899. Kvarnen används inte längre till kommersiellt bruk. Nu är det bara hans grisar som får smaka av den nymalda säden.
-Möllegård och naturen omkring har förändrats med det sura nedfallet, lantbrukens utsläpp i ån och att markerna inte hålls öppna med hjälp av boskap. Det har alltid varit ett populärt utflyktsmål för barn, även när jag var skolpojk. Min gamla lärarinna tog oss hit varje år, säger Rune Karlsson.
Dammen var vattenmagasin för kvarnen och på vintrarna på 40-talet, när det var särskilt kallt, åkte man skridskor där.
-Förr sågade man ut stora block av is från dammen och körde bort till hotellet i Tylösand med häst och kärra. Isblocken lagrades i sågspån och användes för glasstillverkning, berättar Rune Karlsson.
Då var vattnet kristallklart och i ån fanns både lax och ål, utter och vildmink, liksom karpfisken grönling.
1969 övertog Söndrums kommun ägandet genom förköpsrätt och genom kommunsammanslagningen med Halmstad övergick ägandet senare till Halmstad kommun. När sedan kommunen ville sälja gårdens byggnader satt Riccardo Boggian i Värnamo och hittade huset på internet.
Riccardo hade kommit till Sverige med sin belgiska fru Sylvie Schlepütz 2000. Han var civilingenjör och arbetade för ett internationellt företag med värmepumpar. Först bodde de i Värnamo, men de många utlandsresorna tog mer och mer tid.
-Möllegård blev vår dröm, även om huset var fallfärdigt, säger Riccardo.
-Det var mycket jobb. Vi tog bort åtta lastbilar med gammal halm från ladan. Delar av den minst 200 år gamla byggnaden är k-märkt, så vi byggde om försiktigt, säger Riccardo.
Riccardo förverkligade sin dröm och öppnade en riktig gelateria intill de ståtliga ekbackarna som kastat sin skugga över generationer med bönder som brukat åkrarna. I dag är stora delar av Möllegård naturreservat. Inte långt därifrån ligger golfbanor.
Riccardo hade en egen glassmaskin som liten och har alltid velat bli glassmästare som sin farfar.
-Jag har gått ett och ett halvt år i skola i Italien för att bli glassmästare. Jag har alltid älskat glass. Det är inte många som gör riktig glass, alltså glass som inte innehåller pulver eller är framställd på ett kemiskt sätt, säger Riccardo.
-Min glass tar långt tid att göra. Jag kokar glassen i pastorisatorn en hel natt med kontrollerad temperatur. Sedan körs glassen i glassmaskinen med riktiga råvaror.
-Svenskarna äter dubbelt så mycket glass som italienare, men mer fabriksgjord glass.
Påsken 2006 slog gelaterian upp dörrarna. Därefter har det tillkommit ett utomhuscafé och snart börjar Riccardo bygga ett inomhuscafé som han ska inreda med en kamin under de stora takbjälkarna i gårdens gamla stall.
I dag tillverkar Riccardo 35.000 liter glass per år. Varma sommardagar ringlar kön lång utanför glassbaren.
-De som vill ha den här glassen kommer hit och jag kan förklara varför den är lite dyrare än glassen som säljs i affärerna. I går köpte jag tre lådor citroner och vi pressade citroner i fyra timmar. Det blir visserligen en dyr glass, men god, säger Riccardo.
Citronerna kommer från Sorrento i Italien, mango- och passionsfrukter köps som puré från Brasilien, chokladen importeras från Belgien. Allt måste vara bästa kvalitet.
Det innebär att glassmakerna varierar med årstiden. När det är jordgubbssäsong finns jordgubbsglass, annars inte.
-En del kunder tittar misstänksamt på min pistachioglass som är brun. Men pistachionöten är brun, det är bara den fabriksgjorda glassen som är grön för att det ska se bättre ut. Ibland är det svårt att förklara, speciellt för barn som vant sig vid att bananglass ska vara gul och inte vit. Men det är ju bara skalet som är gult på bananen, säger Riccardo.
Enligt Riccardo är det svåraste med att göra glass att utveckla recept från grunden.
-Jag använder tre olika sorters socker, bindmedel från plantor i södra Italien som fungerar som gelatin. Man måste hitta alla komponenter, se till att få rätt konsistens, en glass som inte smälter, inte blir för hård, berättar Riccardo och ger Rune Karlsson en glasstrut direkt från glassmaskinen.
Text: MARIA ERIKSSON för tidningen Land. Publicerad juli 2012.